Konsumentbutiken med ett lås på dörren
När en grossist ska börja ta emot order från företagskunder på webben är det vanligaste första steget att ta den webbshop som redan finns och sätta en inloggningsruta framför den. Det är ett begripligt val. Butiken är byggd och sortimentet ligger inne. Kunderna kan logga in, lägga order och få sina fakturor från första dagen. Ofta fungerar det också, åtminstone ett tag.
Skillnaden märks sällan den första månaden. Den märks när den tredje stora kunden vill se sitt avtalspris, när en inköpare på ett byggföretag behöver chefens godkännande innan ordern får gå iväg, eller när någon på kundtjänst sitter och skriver om webborder för hand i affärssystemet för att rabatten inte följde med. Det som byggdes visar sig då vara en konsumentbutik med lås på dörren. Det som saknas sitter inte i utseendet utan i allt som händer runt köpet: hur priset sätts, vem det är som köper och vad som händer med ordern när den väl är lagd. De tre hänger ihop, och den som bara löser en av dem brukar få tillbaka de andra två senare.
Priset som bara gäller en kund
Avtalspriset är oftast det första som skaver. I en konsumentbutik har en vara ett pris. Det kan vara nedsatt eller påverkas av en kampanjkod, men i grunden ser alla besökare samma siffra, och den visas med moms. I företagshandel är ett gemensamt pris snarare undantaget. En kund har en egen rabattsats på en varugrupp, en annan har nettopriser på ett hundratal artiklar, en tredje får trappade priser efter hur många kartonger som beställs. Priserna visas dessutom oftast utan moms, eftersom köparen drar av den.
Det viktiga är var de här priserna bor. I nästan alla företag som har sålt till andra företag under en längre tid finns prislogiken redan, i affärssystemet. Den har byggts upp av säljare och ekonomiavdelning under år, ofta med undantag som ingen längre minns varför de infördes. Att bygga samma logik en gång till i e-handelsplattformen är frestande, eftersom det går fort att komma igång. Men då finns två sanningar om vad en kund ska betala, och de glider isär så fort någon ändrar ett avtal på ena stället och glömmer det andra.
Det hållbara valet är oftast att låta affärssystemet vara källan och hämta priset därifrån, antingen i realtid när kunden tittar på en vara eller genom att synka prislistor med jämna mellanrum. Vilket som passar beror på hur många kundunika priser det rör sig om och hur ofta de ändras. Ett par hundra avtal som ses över en gång om året klarar sig bra med en nattlig synk. Tusentals kundpriser som justeras varje vecka efter råvarupriset gör det inte, och där behöver anropet gå direkt mot affärssystemet. Mellan de två ytterligheterna finns ett brett mellanläge där svaret inte går att räkna fram på förhand. Där får man i regel prova sig fram, mäta hur lång tid ett prisanrop tar och se hur sidorna beter sig när många kunder är inne samtidigt, eftersom äldre installationer av affärssystem inte alltid svarar så snabbt som en webbsida kräver.
Användare, roller och lagens gränser
För att kunna visa rätt avtalspris måste butiken veta vilken kund som tittar, och redan där tar likheten med konsumenthandeln slut. En konsument är en person. En företagskund är en organisation med flera personer i, och de har olika roller. Lagret beställer förbrukningsmaterial, en projektledare beställer till ett visst bygge och vill ha leveransen märkt med projektnumret, en inköpschef vill se allt men lägger sällan order själv. Inloggningen i en B2B-handel handlar därför mindre om att släppa in någon och mer om att veta vem i kundföretaget det är, vad den personen får göra och vilken adress och referens som ska följa med ordern.
Kassan påverkas också av att reglerna skiljer sig. Ångerrätten vid distansköp är ett konsumentskydd, och Konsumentverket beskriver den som något som gäller när en privatperson handlar av en näringsidkare. Mellan två företag är det i stället avtalet som styr, vilket gör att returer, villkor och ibland hela kassasteget ser annorlunda ut. Säljer man varor till företag i andra EU-länder tillkommer att momsbehandlingen hänger på köparens momsregistreringsnummer, något Skatteverket har vägledning om. Det betyder att kassan kan behöva kontrollera ett momsnummer och visa kundens avtalsvillkor där en konsumentbutik visar sina standardvillkor.
| Område | Försäljning till konsument | Försäljning till företag |
|---|---|---|
| Pris | Samma för alla, visas med moms | Avtalspriser och rabatter per kund, visas oftast utan moms |
| Inloggning | Frivillig, ett konto per person | Krävs ofta, flera användare per kundföretag med olika behörighet |
| Betalning | Kort, Swish eller faktura via betaltjänst vid köpet | Faktura med kredittid enligt avtal, kreditbedömning gjord i förväg |
| Sortiment | Hela utbudet syns för alla | Kan begränsas till det kunden har avtal på |
| Returer | Lagstadgad ångerrätt vid distansköp | Styrs av avtalet mellan parterna |
| Orderns väg | Från kassan till betalning, lager och frakt | In i affärssystemet som kundorder, ibland även via EDI |
Med tabellen framför sig brukar många fråga om samma plattform ska bära både konsumentbutiken och företagshandeln. För en gemensam lösning talar att produktdata, bilder och lager är desamma och att två separata system betyder dubbelt underhåll. Emot talar att nästan varje rad ovan kräver sin egen logik, och att en plattform som ska göra båda sakerna lätt blir halvbra på båda. Ett företag som säljer samma skruvar till hantverkare och privatpersoner står i ett annat läge än ett som har ett eget proffssortiment med andra förpackningar och andra artikelnummer. Lika mycket spelar det in vilka som ska driva kanalerna. Är det samma få personer som sköter båda blir ett gemensamt system ofta lättare att leva med, även om det inte är den tekniskt renaste lösningen.
Orderns väg in i affärssystemet
Även när priser och behörigheter är på plats återstår steget som flest projekt underskattar. I en konsumentbutik går ordern vidare till betalning, lager och frakt, och därmed är den i stort sett klar. I en B2B-handel ska ordern landa i affärssystemet som en riktig kundorder med rätt kundnummer, rätt pris, rätt referens och rätt leveranssätt, kanske uppdelad på flera leveranser för att en del av varorna är restnoterade. För de största kunderna kommer ordern ofta inte via webben alls utan via EDI direkt från deras inköpssystem. Webbutiken blir då en av flera ingångar till samma orderflöde, inte ett eget flöde vid sidan av.
Det är därför integrationen i praktiken är själva produkten i en B2B-satsning, och butiken bara ytan mot kunden. Den som tittar på hur systemutvecklare som arbetar med systemintegration och e-handel i Borås beskriver sitt arbete ser samma ordning. ACG Devs, som är certifierad Litium-partner och bygger lösningar för både B2B, B2C och D2C, beskriver e-handeln som något som ska integreras med ERP, PIM, CRM, betalning och logistik, och nämner affärssystem som Microsoft Dynamics, Visma, Jeeves, Monitor och SAP bland dem de har erfarenhet av. Att de samtidigt kallar sig plattformsoberoende pekar åt samma håll: frågan om vad butiken ska kopplas till kommer före frågan om hur den ska se ut.
För den som står inför att bygga eller bygga om en företagshandel är det därför klokt att börja i andra änden. Innan plattformen väljs går det att svara på var priserna finns i dag och vem som ändrar dem, vilka personer hos kunderna som faktiskt ska kunna lägga order, och vilken väg en order tar genom huset från det att den kommer in till dess att fakturan går ut. Svaren avgör vilka integrationer som behövs, och integrationerna avgör i sin tur mycket av vad projektet kommer att kosta i tid.
Hur långt det är rimligt att gå på en gång är en annan sak. Ett mindre företag med ett fåtal avtalskunder kan klara sig länge med en enklare lösning, så länge den inte skapar dubbelarbete någonstans. Var dubbelarbetet uppstår vet kundtjänst oftast bäst. Den som efter lanseringen frågar dem vilka order de fortfarande rättar eller skriver om för hand, och vilka kunder som ringer in i stället för att använda webben, får en lista som säger mer om nästa steg än den kravspecifikation som skrevs innan projektet började.